Kan inte allt bara ordna sig?

Ett jobb, ett hem. Två väldigt avgörande saker i livet för att man ska kunna bygga en tillvaro. Ironiskt nog har jag inget av dem för tillfället.
Inget caféjobb, inget på Prada, inget annat på gång heller. Men jag hänger i! Ska göra mig iordning nu och åka in till stan och gå till ett Recruitment office för Café Nero, en kedja som har många caféer i hela London. Jag ska gå dit, ta dom i kragen och vråla "HIRE ME!" i deras ansikten. Då får jag nog jobb :)

Två veckor har gått nu och jag känner att jag så gärna vill hitta en rutin och en vardag snart. Jag kan liksom inte njuta av London för att jag bara går runt och nojar hela tiden, och det är tråkigt. Jag får nog bara inse att livet ibland måste kantas med lite tråkigheter för att man bättre ska kunna skilja på det som är tråkigt och det som är roligt. Och jag ville ju utsättas för en prövning, det var ju därför jag åkte! Vad gnäller jag för? Jag är nog fortfarande lite bortskämd. Att flytta hemifrån tar ju mer energi än vad jag trodde att det skulle göra. Men är det inte lite typiskt att man känner sig så odödlig? Som Stålmannen. Är nog lite naiv också. Lite bortskämd och naiv. Men jag lär mig, det är huvudsaken. Livet vore inte alls spännande om man kunde allting från början.