Tuesday 31 May 2011

Good bye, London

Det sjunger på sista refrängen, bannemej.
Sitter igen som ett fån och blinkar och undrar vart tiden tog vägen. Var har liksom månaderna försvunnit? Jag tycker att det är fascinerande med människan hur vi är relativt primitiva. Även fast vi har konstaterat det tusentals gånger så blir vi alltid lika förvånade när vi märker att tiden gått så fort. Lite som den där förundrade känslan varje höst när det är särskilt kallt en dag, eller varje vår när det är särskilt varmt; "Men Gud, vad kallt det är!" och "Men kära nån, när blev det såhär varmt?". Varje år. Pavlov skulle nog hävdat att efter så många upprepningar så borde man lära sig nånting. Jag kan förstå hur han skulle ha tänkt, men jag kan liksom inte blunda för det faktum att jag nu återigen sitter här, och tänker: Vart tog tiden vägen?

Imorgon åker jag hem till Sverige igen. Gör ett inlägg om min sista tid i London senare i veckan. Från Sverige. Imorgon vid den här tiden kommer jag sitta med min syster hemma hos min pappa i skogen utanför Karlskoga och äta mat och tänka "Vid den här tiden igår satt jag i London med mina utmattade flatmates och försökte trotsa fysikens lagar i samband med stängandet av våra väskor." Vart tar tiden vägen? Vart tog tiden vägen?

Good bye, London

Sagan om Paris

På onsdagen för två veckor sedan kom Olle och hans flatmates Joakim och Linnea på att dom faktiskt skulle till Paris dagen efter. Torsdag morgon skulle de gå upp, packa sina väskor och bege sig till Baker Street där de skulle ta en buss till flygplatsen. Hemma lyckades Olle ironiskt nog lägga ur bussbiljetterna ur sin väska när han skulle lägga ner sin plattång i sista stund, så efter att de i panik skrivit ut nya bussbiljetter på Linneas gamla jobb en kvart innan bussen skulle gå, så kunde de slutligen sätta sig ner och skumpandes börja sitt äventyr.
    "Fy fan vad klantig du är Olle!" konstaterade Joakim, och alla höll med.
    Väl framme på flygplatsen konstaterade Olle i all tystnad detsamma om Joakim, då denne, som hade hanterat all skötsel av flyg och flygbiljetter, inte hade en aning om ifall de redan hade checkat in, ifall de skulle checka in, när man i så fall skulle göra det, i vilken kö man i så fall skulle stå i, ifall man skulle ha med sig något utskrivet papper eller om det räckte med bekräftelsekoden.
    Någon timma senare kunde de alla andas ut, spänna fast sig i flygplansstolen, äta upp sina hemgjorda baguetter och riktigt njuta av småbarnstjut, förkylda farbröder och den förmånliga rabatten på Kaffe&Muffins-menyn, som fortfarande slutade på en summa motsvarande en fjärdedels Porsche.
    "Jag ser Eiffeltornet!" utbrast plötsligt Joakim, och så var de framme. Efter relativt lite förvirring hittade de ut, ett tåg, en tunnelbana och slutligen ett hostel, ca 15 minuters gång från det berömda tornet. Lagom trötta, väldigt glada och oerhört hungriga stoppade de i sig en entrecôte med bearnaisesås, innan de alla hade en intim dejt med sina vita hostel-kuddar.

Paris var, kunde de under helgen konstatera, en fantastiskt mysig och romantisk stad. Som sig bör hittade de till Eiffeltornet, Triumfbågen, Montmartre, Moulin Rouge, Mona Lisa, Notre Dame, Sacre Ceur, trånga gränder, pittoreska gator, charmiga caféer och ända ner till Paris katakomber, där resterna av 6 miljoner Parisare ligger begravda. De vältrade sig i baguetter, croissanter, vin och ost. På lördagen fick de tillskott av ett stycke Linn och ett stycke Terese, om kvällarna utforskade de Paris uteliv och hittade gömda klubbar, gaykvarter, mysiga parker, och lyckades till och med planka på Paris tunnelbana, ledda av en stilig bartender som kallade sig Hugz som tyckte om att smyga ner i tunnlarna om natten och skriva detsamma på väggarna. Linnea hittade trevliga affischer, Joakim hittade en spännande baguette-bakar-automat, och Olle hittade tre trevliga Coca Cola Light-flaskor designade av Karl Lagerfeld, samt en god ost. Hemresan på måndag förflöt ganska odramatiskt, och höjdpunkten var en skojig felhörning mellan kameleont och ekorre. Och med de enkla orden skulle deras resa kunna sammanfattas. De som vill ha en mer detaljerad bild borde åka till Paris och uppleva det själva. Det är värt ett besök.

Tuesday 17 May 2011

Åka karusell, och titta på The Sounds, och fröjdas hela dagen med ett bombhot

Igår blev det kaos i Londons innerstad när ett gäng irländska terrorister fick för sig att dom hade planterat en bomb i närheten av Buckingham Palace. Området kring palatset och Trafalgar Square blev typ avstängt i flera timmar och det var poliser hit och bombtekniker dit och hela kalaset. Vilken tur då att jag bara jobbar i närheten av Buckingham Palace i EN dag till kan man tycka. Imorgon gör jag nämligen min sista dag på Moma. Jag kom på mig själv med att undra varför, sen kom jag på att det är för att jag faktiskt åker hem om två veckor. TVÅ VECKOR! Det är liksom ingenting, och det är så mycket som ska hinnas med innan dess. På torsdag åker jag till Paris, vilket jag glömt bort i princip, så jag kanske ska öppna den där Paris-boken ikväll som jag lånade på biblioteket?

I helgen har det varit kalaskul för hela slanten. I fredags spelade våra kära landsvänner The Sounds på Koko i London och ägde snablarna av alla! En helt sjukt bra konsert som bara öste och öste och öste tills vi var alldeles svettiga och utmattade hela bunten. Man skulle kunna sammanfatta mitt beteende med eufori när trumintrot till Living in America drog igång. Fem tummar upp till dom!

På lördagen åkte vi relativt trötta men ändå förvånansvärt fräscha till nöjesparken Thorpe i södra London där vi ägnade mesta tiden åt att köa. Ett ganska litet nöjesfält, men riktigt bra karuseller. Jag undrar egentligen varför det är så kul att åka runt i massa kringelikrokar samtidigt som det känns som att någon försöker slita ut magsäcken på en? Det lär ju också vara en av dom där oändliga frågorna som mänskligheten ställt sig. Är inte människor idioter rent överlevnadsmässigt, som dras mot det spännande, adrenalinfyllda och farliga? Hur som helst, jag är nog gladeligen en idiot i så fall.

TVÅ VECKOR!

Sunday 15 May 2011

Familjebesök and all that jazz

Angående mitt förra inlägg om saker som är typiskt brittiska, där jag i detalj skrev om hur scones bara är en stor myt och att det inte finns nånstans... well, nu när jag i efterhand har varit uppmärksam om ämnet i fråga så har jag faktiskt sett att det finns scones. Ganska mycket, på ganska många ställen. Men det är typ inga som köper dom! Så det blir liksom ingen skillnad i slutändan. Bara för sakens skull kanske jag ska ta och köpa mig en scone nästa gång jag sätter mig med en Mocha Frappe på Cafe Nero i Soho på min veckliga fjollspaning (jag vet att det inte finns nåt ord som heter "vecklig" men jag kom verkligen inte på nåt som passade bättre, och ni förstår vad jag menar).

Förra helgen fick jag släktartat besök här i storstaden. En moder, en broder och en syster hittade hit och stannade över helgen. Många fotsteg togs på Londons gator i jakten på att se så många sevärdheter som möjligt, och vädret var nog det bästa tänkbara - soligt, med friska vindar. På lördagen fick vi erfara den fulla betydelsen av frasen "shop 'til you drop" och på kvällen tog vi oss iväg till Cambridge Theatre där vi såg på Chicago, en kaxig och burlesk föreställning om precis hur förlovat det förlovade landet i väst är. Föreställningen var grym, och tog sig nog in på topp tre av de bästa jag sett i London.

Den enkla uppgiften "att ta sig hem" visade sig på söndagen inte vara fullt så enkel. Det börjar med att taxin skiter i att dyka upp på morgonen, och taxibolaget skiter i att svara när jag ringer. Vi får helt enkelt gå till stationen där Stansted Express ska gå ifrån, jag i mjukisbyxor och tofflor. När vi har halvsprungit dit, trötta och sura och skavsåriga, möts vi av en tom station med en liten skylt där det står att tågen inte går över huvudtaget, på grund av "planned engineering works". Kundtjänsten har förstås stängt. Det slutar i att min bror utbrister "dysfunktionella, jävla land!" och el Familia får ta en taxi till flygplatsen. Hem kom dom till slut, och det gjorde även jag, dock efter att jag fått veta att busschauffören på bussen jag tänkte åka hem med inte har någon växel på min fempundare. Jag får då nog på både busschauffören, mina skavsåriga fötter och livet i allmänhet, tar mina tofflor i handen och traskar barfota hem. En bra sak var i alla fall att det inte regnade. Dock skulle denna lilla incident inte få förmörka en väldigt trevlig helg! Tack, och puss och kram och hej!

Wednesday 4 May 2011

Tonfisk och flygbiljetter

Att det skulle regna hela tiden i London är nog en av de många saker som man tycker är så karakteristiskt för London, men som i själva verket är så fel. Sanningen är faktiskt att jag inte kan komma ihåg när det regnade senast, och jag kan inte ens erinra mig någon gång då det verkligen har stått som spön i backen. Nu, till exempel, så regnar det inte. Ni ser.
Det finns många saker som man fått om bakfoten. Scones är förmodligen en sån sak också. Seriöst, jag har inte ätit en enda scone, mycket av den enkla anledningen att jag aldrig har sett någon. Inte ett enda café har scones. Den enda gången jag ätit en scone var när vi var på Afternoon Tea på Fortnum and Mason, men dit går man inte varje dag och dricker te.

Det finns således mycket att upptäcka i London, och det är jag glad att jag har gjort. Nu ska man dock inte göra misstaget att förväxla London med resten av England. Det kan mycket väl vara så att man ute bland dom gröna kullarna fullkomligt vältrar sig i scones och äter det både till frukost, lunch, middag, och i alla tepauser. Man kanske till och med tvättar sig med sconesen ute i regnet. Men London är som en egen värld i sig. Det går inte att jämföra med något annat. Och om 28 dagar åker jag härifrån.

Alla möjliga flygbiljetter är nu införskaffade. Om två veckor packar jag första väskan och åker till Paris en helg på semester. Vi hade egentligen tänkt att åka under Engelska kanalen, men det blev inte så bara, och så är det med det. Där ska jag äta baguette under Eiffeltornet, dricka vin, träffa Mona-Lisa och skriva ett hemligt meddelande till en professor i symbolik på plexiglaset, för det är nämligen det jag förknippar Paris med mest. Vi ska ha solbrillor, scarfes och vara allmänt coola. Ni vet väl förresten hur man är cool i Paris? Jo - man vänder crêpesen bak-och-fram! *trumvirvel - cymbalslag*
Flygbiljett hem från Paris är naturligtvis också införskaffad, annars hade det blivit tokigt.

Sist men inte minst har jag köpt min flygbiljett hem, och det slår mig nu att jag faktiskt ska det - hem. Jag skulle vilja citera min lägenhetskompis Joakim: "Man kommer komma hem till sitt gamla rum, släppa ner väskorna på golvet och tänka: 'Jaha, det var det.'" '
Jag minns när jag stod vid mitt fönster i mitt mögliga rum i Ibsley Gardens och konstaterade att hela den här jävla resan bara var en enda stor prövning, och jag kunde knappt vänta tills jag fick komma tillbaka till Sverige igen. Nu finns det inte tillräckligt mycket tid kvar. Jag måste nog slå mig själv på fingrarna, svälja min stolthet och konstatera: Jag hade fel. London är en fantastisk stad, och jag kommer sakna den så mycket. Jag minns att jag var frustrerad över att jag inte hittade en mening, men meningen var att hitta mig själv lite mer, och det får jag nog medge att jag har gjort.

Jag har också hittat tonfisk. Det är så himla gott. Förra veckan gjorde jag en helt fantatisk tonfisksallad med potatis, och idag gjorde jag en tonfisk-tomatsås-pasta-gratäng. Jo, det var gott. Och på Sainsbury's kostar en burk tonfisk 45 pence, alltså ungefär 4 kronor och 50 öre. Värt, säger vi på redaktionen.