Hörde Beethovens 5:e Symfoni i huvudet när jag vaknade på Eurovisionsschlagerfestivalens morgon. Förstod liksom att ikväll gällde det, det var endast ett par ynka timmar kvar tills jag skulle få bevisat för mig hur pass mycket schlager jag har i kroppen. Hade sedan första deltävlingen i Sverige sagt att Loreen kommer vinna allt – vi hade inte ens behövt tävlat mer. Och nu satt jag där, aningen nervös.
Jag kunde inte ens göra något kvalitativt med dagen. Jag spenderade den hemma, gick runt och plockade och städade och skrubbade hela badrummet på övervåningen med en tvättsvamp. Det tog en och en halv timma. Sen var det dags.
Vi gjorde oss i ordning och åkte till ett ställe vid London Bridge som heter Roxy Bar & Screen, som redan vid klockan sex var väldigt överbefolkat. Vilken tur då att en bar mittemot också visade Eurovision. Vi fick tag på en fin, bekväm soffa framför en storbildsteve och var tämligen nöjda med tillvaron tills the management på baren bestämde sig för att flytta Eurovisionsällskapet upp till den kala restaurangsalen på övervåningen för att ge plats åt fotboll på nedervåningen istället.
Det var vi och tre brittiska sällskap. De fick tolv poäng, vi fick trehundrasjuttiotvå. Jag var så exalterad att jag tänkte trixa och råkade välta ut hela min öl över min tallrik och ner i mitt knä. Men det gjorde ingenting. För vi vann!
Senare åkte ett högljutt och flamsigt sällskap in till stan. Den flamsigaste biten började i hissen på Covent Garden Station, då vi osökt kom att sjunga “going u-u-u-u-u-u-uuup” när vi åkte upp. Detta urartade snart till “going do-do-do-do-down” när vi gick ner för minsta trappa, eller “going o-o-o-o-off” varje gång vi gick av ett tåg. Men det gjorde ingenting. För vi vann!
No comments:
Post a Comment