En vecka i Sverige

Åh Sverige, mitt kära fosterland. Jag kom, jag såg, jag konstaterade att allt är som vanligt. Har jag ens åkt härifrån? Det verkar inte så. Men det kanske är det som är charmen med hemma - att det är som vanligt. Jag minns ju att jag många gånger funnit tröst i det under svåra tider i storstaden; hemma finns kvar. Och här finns det falukorv. Jag ska aldrig någonsin underskatta en god, ugnsbakad falukorv med ris, och det borde heller inte ni göra. Ni vet inte vilken skatt denna tarm med nedmalda inälvor är! Med lite ost på blir den nästan helig.

Jag har än så länge hunnit åka till Örebro och bränt de få pengar jag hade att leva på tills skatteåterbäringen kommer. Jag har hunnit göra mitt första besök till Systembolaget, vilket var extremt odramatiskt. Idag har jag haft picnic med en av mina bästa vänner, och jag har också tittat på -92:or som leker vuxna och går på studentbal. Var det verkligen ett år sen jag gick på studentbal? Men seriöst, skärp er, det menar ni inte? Vafalls. Hujedamej. -92:orna var fina, dom hade kostym och klänning.

Appropå det så går jag nog inte i mina kostymbyxor från förra året. Tror dom är för stora. Trots att det här innebär att jag måste köpa nya, vilket betyder att jag måste spendera pengar, så känns det ju ändå ganska bra i och med att jag då måste köpa mindre, och inte större, byxor. Tre par shorts som jag köpte förra sommaren är också sjukt stora, och jag funderar på att ta med ett par och tälta i på Peace & Love. Det får säkert plats för två till, så haka gärna på!

Jag ska härmed dricka upp mitt te, och sen ska jag nog knyta mig. Jag har två sockerbitar i mitt te, hur många har ni?