Good bye, London

Det sjunger på sista refrängen, bannemej.
Sitter igen som ett fån och blinkar och undrar vart tiden tog vägen. Var har liksom månaderna försvunnit? Jag tycker att det är fascinerande med människan hur vi är relativt primitiva. Även fast vi har konstaterat det tusentals gånger så blir vi alltid lika förvånade när vi märker att tiden gått så fort. Lite som den där förundrade känslan varje höst när det är särskilt kallt en dag, eller varje vår när det är särskilt varmt; "Men Gud, vad kallt det är!" och "Men kära nån, när blev det såhär varmt?". Varje år. Pavlov skulle nog hävdat att efter så många upprepningar så borde man lära sig nånting. Jag kan förstå hur han skulle ha tänkt, men jag kan liksom inte blunda för det faktum att jag nu återigen sitter här, och tänker: Vart tog tiden vägen?

Imorgon åker jag hem till Sverige igen. Gör ett inlägg om min sista tid i London senare i veckan. Från Sverige. Imorgon vid den här tiden kommer jag sitta med min syster hemma hos min pappa i skogen utanför Karlskoga och äta mat och tänka "Vid den här tiden igår satt jag i London med mina utmattade flatmates och försökte trotsa fysikens lagar i samband med stängandet av våra väskor." Vart tar tiden vägen? Vart tog tiden vägen?

Good bye, London

Sagan om Paris

På onsdagen för två veckor sedan kom Olle och hans flatmates Joakim och Linnea på att dom faktiskt skulle till Paris dagen efter. Torsdag morgon skulle de gå upp, packa sina väskor och bege sig till Baker Street där de skulle ta en buss till flygplatsen. Hemma lyckades Olle ironiskt nog lägga ur bussbiljetterna ur sin väska när han skulle lägga ner sin plattång i sista stund, så efter att de i panik skrivit ut nya bussbiljetter på Linneas gamla jobb en kvart innan bussen skulle gå, så kunde de slutligen sätta sig ner och skumpandes börja sitt äventyr.
    "Fy fan vad klantig du är Olle!" konstaterade Joakim, och alla höll med.
    Väl framme på flygplatsen konstaterade Olle i all tystnad detsamma om Joakim, då denne, som hade hanterat all skötsel av flyg och flygbiljetter, inte hade en aning om ifall de redan hade checkat in, ifall de skulle checka in, när man i så fall skulle göra det, i vilken kö man i så fall skulle stå i, ifall man skulle ha med sig något utskrivet papper eller om det räckte med bekräftelsekoden.
    Någon timma senare kunde de alla andas ut, spänna fast sig i flygplansstolen, äta upp sina hemgjorda baguetter och riktigt njuta av småbarnstjut, förkylda farbröder och den förmånliga rabatten på Kaffe&Muffins-menyn, som fortfarande slutade på en summa motsvarande en fjärdedels Porsche.
    "Jag ser Eiffeltornet!" utbrast plötsligt Joakim, och så var de framme. Efter relativt lite förvirring hittade de ut, ett tåg, en tunnelbana och slutligen ett hostel, ca 15 minuters gång från det berömda tornet. Lagom trötta, väldigt glada och oerhört hungriga stoppade de i sig en entrecôte med bearnaisesås, innan de alla hade en intim dejt med sina vita hostel-kuddar.

Paris var, kunde de under helgen konstatera, en fantastiskt mysig och romantisk stad. Som sig bör hittade de till Eiffeltornet, Triumfbågen, Montmartre, Moulin Rouge, Mona Lisa, Notre Dame, Sacre Ceur, trånga gränder, pittoreska gator, charmiga caféer och ända ner till Paris katakomber, där resterna av 6 miljoner Parisare ligger begravda. De vältrade sig i baguetter, croissanter, vin och ost. På lördagen fick de tillskott av ett stycke Linn och ett stycke Terese, om kvällarna utforskade de Paris uteliv och hittade gömda klubbar, gaykvarter, mysiga parker, och lyckades till och med planka på Paris tunnelbana, ledda av en stilig bartender som kallade sig Hugz som tyckte om att smyga ner i tunnlarna om natten och skriva detsamma på väggarna. Linnea hittade trevliga affischer, Joakim hittade en spännande baguette-bakar-automat, och Olle hittade tre trevliga Coca Cola Light-flaskor designade av Karl Lagerfeld, samt en god ost. Hemresan på måndag förflöt ganska odramatiskt, och höjdpunkten var en skojig felhörning mellan kameleont och ekorre. Och med de enkla orden skulle deras resa kunna sammanfattas. De som vill ha en mer detaljerad bild borde åka till Paris och uppleva det själva. Det är värt ett besök.

Åka karusell, och titta på The Sounds, och fröjdas hela dagen med ett bombhot

Igår blev det kaos i Londons innerstad när ett gäng irländska terrorister fick för sig att dom hade planterat en bomb i närheten av Buckingham Palace. Området kring palatset och Trafalgar Square blev typ avstängt i flera timmar och det var poliser hit och bombtekniker dit och hela kalaset. Vilken tur då att jag bara jobbar i närheten av Buckingham Palace i EN dag till kan man tycka. Imorgon gör jag nämligen min sista dag på Moma. Jag kom på mig själv med att undra varför, sen kom jag på att det är för att jag faktiskt åker hem om två veckor. TVÅ VECKOR! Det är liksom ingenting, och det är så mycket som ska hinnas med innan dess. På torsdag åker jag till Paris, vilket jag glömt bort i princip, så jag kanske ska öppna den där Paris-boken ikväll som jag lånade på biblioteket?

I helgen har det varit kalaskul för hela slanten. I fredags spelade våra kära landsvänner The Sounds på Koko i London och ägde snablarna av alla! En helt sjukt bra konsert som bara öste och öste och öste tills vi var alldeles svettiga och utmattade hela bunten. Man skulle kunna sammanfatta mitt beteende med eufori när trumintrot till Living in America drog igång. Fem tummar upp till dom!

På lördagen åkte vi relativt trötta men ändå förvånansvärt fräscha till nöjesparken Thorpe i södra London där vi ägnade mesta tiden åt att köa. Ett ganska litet nöjesfält, men riktigt bra karuseller. Jag undrar egentligen varför det är så kul att åka runt i massa kringelikrokar samtidigt som det känns som att någon försöker slita ut magsäcken på en? Det lär ju också vara en av dom där oändliga frågorna som mänskligheten ställt sig. Är inte människor idioter rent överlevnadsmässigt, som dras mot det spännande, adrenalinfyllda och farliga? Hur som helst, jag är nog gladeligen en idiot i så fall.

TVÅ VECKOR!

Familjebesök and all that jazz

Angående mitt förra inlägg om saker som är typiskt brittiska, där jag i detalj skrev om hur scones bara är en stor myt och att det inte finns nånstans... well, nu när jag i efterhand har varit uppmärksam om ämnet i fråga så har jag faktiskt sett att det finns scones. Ganska mycket, på ganska många ställen. Men det är typ inga som köper dom! Så det blir liksom ingen skillnad i slutändan. Bara för sakens skull kanske jag ska ta och köpa mig en scone nästa gång jag sätter mig med en Mocha Frappe på Cafe Nero i Soho på min veckliga fjollspaning (jag vet att det inte finns nåt ord som heter "vecklig" men jag kom verkligen inte på nåt som passade bättre, och ni förstår vad jag menar).

Förra helgen fick jag släktartat besök här i storstaden. En moder, en broder och en syster hittade hit och stannade över helgen. Många fotsteg togs på Londons gator i jakten på att se så många sevärdheter som möjligt, och vädret var nog det bästa tänkbara - soligt, med friska vindar. På lördagen fick vi erfara den fulla betydelsen av frasen "shop 'til you drop" och på kvällen tog vi oss iväg till Cambridge Theatre där vi såg på Chicago, en kaxig och burlesk föreställning om precis hur förlovat det förlovade landet i väst är. Föreställningen var grym, och tog sig nog in på topp tre av de bästa jag sett i London.

Den enkla uppgiften "att ta sig hem" visade sig på söndagen inte vara fullt så enkel. Det börjar med att taxin skiter i att dyka upp på morgonen, och taxibolaget skiter i att svara när jag ringer. Vi får helt enkelt gå till stationen där Stansted Express ska gå ifrån, jag i mjukisbyxor och tofflor. När vi har halvsprungit dit, trötta och sura och skavsåriga, möts vi av en tom station med en liten skylt där det står att tågen inte går över huvudtaget, på grund av "planned engineering works". Kundtjänsten har förstås stängt. Det slutar i att min bror utbrister "dysfunktionella, jävla land!" och el Familia får ta en taxi till flygplatsen. Hem kom dom till slut, och det gjorde även jag, dock efter att jag fått veta att busschauffören på bussen jag tänkte åka hem med inte har någon växel på min fempundare. Jag får då nog på både busschauffören, mina skavsåriga fötter och livet i allmänhet, tar mina tofflor i handen och traskar barfota hem. En bra sak var i alla fall att det inte regnade. Dock skulle denna lilla incident inte få förmörka en väldigt trevlig helg! Tack, och puss och kram och hej!

Tonfisk och flygbiljetter

Att det skulle regna hela tiden i London är nog en av de många saker som man tycker är så karakteristiskt för London, men som i själva verket är så fel. Sanningen är faktiskt att jag inte kan komma ihåg när det regnade senast, och jag kan inte ens erinra mig någon gång då det verkligen har stått som spön i backen. Nu, till exempel, så regnar det inte. Ni ser.
Det finns många saker som man fått om bakfoten. Scones är förmodligen en sån sak också. Seriöst, jag har inte ätit en enda scone, mycket av den enkla anledningen att jag aldrig har sett någon. Inte ett enda café har scones. Den enda gången jag ätit en scone var när vi var på Afternoon Tea på Fortnum and Mason, men dit går man inte varje dag och dricker te.

Det finns således mycket att upptäcka i London, och det är jag glad att jag har gjort. Nu ska man dock inte göra misstaget att förväxla London med resten av England. Det kan mycket väl vara så att man ute bland dom gröna kullarna fullkomligt vältrar sig i scones och äter det både till frukost, lunch, middag, och i alla tepauser. Man kanske till och med tvättar sig med sconesen ute i regnet. Men London är som en egen värld i sig. Det går inte att jämföra med något annat. Och om 28 dagar åker jag härifrån.

Alla möjliga flygbiljetter är nu införskaffade. Om två veckor packar jag första väskan och åker till Paris en helg på semester. Vi hade egentligen tänkt att åka under Engelska kanalen, men det blev inte så bara, och så är det med det. Där ska jag äta baguette under Eiffeltornet, dricka vin, träffa Mona-Lisa och skriva ett hemligt meddelande till en professor i symbolik på plexiglaset, för det är nämligen det jag förknippar Paris med mest. Vi ska ha solbrillor, scarfes och vara allmänt coola. Ni vet väl förresten hur man är cool i Paris? Jo - man vänder crêpesen bak-och-fram! *trumvirvel - cymbalslag*
Flygbiljett hem från Paris är naturligtvis också införskaffad, annars hade det blivit tokigt.

Sist men inte minst har jag köpt min flygbiljett hem, och det slår mig nu att jag faktiskt ska det - hem. Jag skulle vilja citera min lägenhetskompis Joakim: "Man kommer komma hem till sitt gamla rum, släppa ner väskorna på golvet och tänka: 'Jaha, det var det.'" '
Jag minns när jag stod vid mitt fönster i mitt mögliga rum i Ibsley Gardens och konstaterade att hela den här jävla resan bara var en enda stor prövning, och jag kunde knappt vänta tills jag fick komma tillbaka till Sverige igen. Nu finns det inte tillräckligt mycket tid kvar. Jag måste nog slå mig själv på fingrarna, svälja min stolthet och konstatera: Jag hade fel. London är en fantastisk stad, och jag kommer sakna den så mycket. Jag minns att jag var frustrerad över att jag inte hittade en mening, men meningen var att hitta mig själv lite mer, och det får jag nog medge att jag har gjort.

Jag har också hittat tonfisk. Det är så himla gott. Förra veckan gjorde jag en helt fantatisk tonfisksallad med potatis, och idag gjorde jag en tonfisk-tomatsås-pasta-gratäng. Jo, det var gott. Och på Sainsbury's kostar en burk tonfisk 45 pence, alltså ungefär 4 kronor och 50 öre. Värt, säger vi på redaktionen.

Sex veckor kvar!

Om lite mer än sex veckor bär det av hemåt till Sverige, och mitt äventyr i London kommer vara över. Det känns väldigt knäppt. Helt plötsligt går tiden så otroligt fort, och det finns så mycket jag fortfarande vill göra. Jag har inte ens varit på London Dungeon än. Illa. Men jag har i alla fall lite planerat. Den 18:e maj slutar jag jobba på Moma, och den 19:e åker jag, Linnea och Joakim till Paris över helgen! Det ska bli kul. Då ska jag äta baguette och se på Eiffeltornet. Sen kommer familjen hit om två veckor, och då blir det bus. Möjligen blir det en liten England weekend också. Kommer jag hinna med allt?

Igår gjorde jag min sista dag på SumoSalad. Det blev en kortlivad karriär. Managern som anställde mig, som värderade personlighet framför erfarenhet, slutade en vecka efter att jag hade börjat, och den nya managern och jag kom inte riktigt överens. Så igår blev jag informerad om att jag nog inte var rätt person för företaget och att det gick lite för långsamt i min utveckling, och att därför så hade jag precis gjort min sista dag. Tack och hej. Jag fick sparken helt enkelt! Men jag gråter inga floder över det. För vad gör det om 100 dar när allting kommer kring? Det var ju inte precis min livslånga karriärsatsning. Så jag kör vidare med min yoghurt.

Nu ska jag och en flaska Lambrini åka till Linn i Putney. Hej svejs!

Sommar!

I veckan har det knappast varit vår i London. Det har varit sommar. I måndags fick vädret totalfnatt och graderna steg till 20 plus. Löven och blommorna har totalt exploderat på alla träd, så nu lyser London i vitt, rosa, lila och ljusgrönt. Folk går med tunga väskor i och med att de där har proppat ner jackor eller tröjor, antalet byxuppkavlingar har ökat drastiskt de senaste dagarna och solglasögonförsäljningen har nått oanade höjder.

I veckan har jag spenderat oförskämt mycket tid i Hyde Park. Hyde Park en solig dag är inte att leka med. Har man tur hittar man en liten gräsmatteplätt som är nästan helt fri från älskande par där man kan lägga sig och gassa på sin tröja. I onsdags tog jag mig dit med Linn, där vi slog oss ner och åt jordgubbscheesecake, kakor och drack Kopparbergs Päroncider rakt ur flaskan. Där satt vi och beskådade den smäktande solnedgången, och ångrade inte ett dugg att vi för tillfället bodde i London. Hyde Park kan även vara lite skumt, särskilt om kvällarna. Det fick vi erfara förra fredagen när vi satt där och tog en flaska rosé innan vi skulle vidare till ett av de dära ställena där de spelar hög, dunkande musik och har blinkande ljus i trevliga färger. När mörkret föll på började vi märka suspekta skuggor som vankade av och an över gräsmattorna, in i buskar och snår, ut igen, sitta en stund på en bänk, gå tillbaka över gräsmattan, träffa en annan konstig skugga, gå vidare över en annan gräsmatta, gå in i ett snår o.s.v o.s.v. Sen när en polisbil åkte genom parken så försvann plötsligt alla skuggorna. Knäppt va? :)

Idag är det lördag och jag vet ännu inte hur den kommer sluta. Igår var vi på ett trevligt ställe i Camden som heter Koko, som är en gammal teater, omgjord till klubb, där de spelar färträfflig indiemusik. Idag har jag läst en god bok, sovit och lyssnat på musik på en filt i Finsbury Park. Fågelkvitter, picknickande kompisgäng, grilldoft, skrikande barn, skrikande mammor och stekande solljus fick man på köpet. Att lämna London känns för tillfället värdelöst. Hoppas ni i alla fall har tvåsiffrig temperatur i Sverige! Puss och kram!

Två feta veckor i London!

Har sen senaste uppdateringen haft två väldigt trevliga veckor. Förra helgen spenderades till stor del på klubbe... eh, med Linn och Terese, som hälsade på mig uppe i Judehuset under helgen. Picknick i Finsbury Park och en sväng till Brick Lane förgyllde helgen. Den kommande veckan förflöt som vanligt, tills det blev helg, då jag återigen hade väldigt trevligt. I den här staden går oftast ha väldigt trevligt och spendera massa pengar hand i hand, men det gör ingenting, för förra veckan fick jag jättemycket extra. Det firades med en shoppingrunda där nya trasor införskaffades. Dessutom var min käre vän Julia Hasslid i London på besök med sin klass, så vi drog och såg på Legally Blonde The Musical, som var skitbra, och sedan gjorde vi Londons uteliv osäkert. Lördagen bjöd på båtrace i Putney, som jag tyvärr missade, vilket var synd eftersom det var därför jag skulle dit, men då är det tur att man har en Linn som bor där som man kan umgås med. På söndagen tog jag och min flatmate David en sväng till Hampstead Heath och blickade ut över ett London i solnedgången. Inte så dumt. Idag är det måndag, och det betyder att det snart är tisdag. Sen kommer onsdag och torsdag i en klump, och på torsdag kväll inser man att imorgon är det fredag, och då kan man vara glad över det ända tills fredagens jobb är över, och sen är det helg! YAY!

Födelsedagsfirande och nytt jobb!

Förra veckan var en mycket trevlig sådan med diverse uppvaktningar till höger och vänster eftersom jag i onsdags lämnade tonåren bakom mig och gick och blev 20 jordsnurr. Efter jobbet på onsdagen kom Linn till mitt jobb, och tillsammans tog vi oss till St James Park där hon bjöd mig på picknick i solen. Vi slog oss ner på en filt bland krokusar, påskliljor och hungriga ankor, med tonerna från vaktbytet vid Buckingham Palace i bakgrunden. Det var mysigt! När jag senare kom hem var hela lägenheten nystädad, och mina fina flatmates gjorde middag till mig och skämde bort mig som om jag vore änna kungligheten. Paket från släkt och vänner damp ner i brevlådan, och gratulationerna duggade tätt på Fejjan, vilket jag tackar så innerligt för; jag hade en jättebra födelsedag! Puss och kram!
På lördagskvällen var det dags för ett litet födelsedagsfirande hemma i lägenheten, så pyssligheten själv (jag) drog till med barnkalas, som inkluderade saft, korv med bröd och godistårta! Sen blev det några flaskor vin och utgång till en rätt så tråkig klubb på kvällen, men det var i alla fall tur att man var i gott sällskap

Nu till denna veckans nyhet: Jag har fått ett till jobb! I fredags sökte jag ett deltidsjobb på en salladsbar, och detta slutade på bästa möjliga sätt. Igår var jag där och gjorde ett litet prova-på-pass, och senare på kvällen ringde managern och sa att jag var väldigt välkommen att joina teamet. Så imorgon gör jag min första dag på restaurangen SumoSalad i det helt nybyggda köpcentret One New Change i City of London. Positionen är deltid, från 11:00 till 14:30, så det blir ett perfekt komplement efter mitt frukostpass på Moma, och kommer dessutom genera ungefär 4000 kronor extra i månaden som jag kan spendera på precis vad jag vill. JA TACK, säger vi till det.

Over and out.

Söndagsångest och födelsedag!

Idag är det en riktig sån där dag då man undrar lite vad fan man håller på med, kråmar sig i soffan, suckar och försöker förstå meningen med livet. Imorgon börjar en ny jobbvecka, och trots att denna dag bara är en av två lediga i veckan, så går all energi åt att svära över att man inte ska vara ledig imorgon också. Som tur är har veckan som kommer lite trevligheter att bjuda på.

På onsdag fyller jag 20 år. Det kommer förflyta tämligen odramatiskt, i och med att jag redan får köpa vin och sprit här, dessutom i närmaste mataffär. För det finns väl ingen annan höjdpunkt med att man fyller 20? I helgen kommer det förmodligen bli lite födelsedagskalas hemma i lägenheten, med korv i bröd och födelsedagstårta förhoppningsvis.

Igår var jag på en kalorikväll hos Linn. Hon hade under dagen gjort ett besök på den fantastiska butiken Totally Swedish och köpt en falukorv och massa andra godsaker. Det resulterade i ugnsbakad falukorv och ris, Sourcream&Onion-chips och vitlöksdipp, och Gott&Blandat, nersköljt med ungefär 3½ liter Cola.
Idag ska jag inte göra någonting utav värde, förutom att äta vilket ska vara bra för kroppen har jag hört. Jag tänker inte ens laga mat, jag tänker rosta två mackor och slänga på lite skinka och ost, och äta utan dåligt samvete. Det får vara bra så. Sen ska jag se på Inception. Sen ska jag spendera resten av tiden med att oja över livet och lyssna på Who You Are av Jessie J - den bästa låten just nu;

Don't lose who you are, in the blur of the stars
Seeing is deceiving, dreaming is believing -
It's okay not to be okay
Sometimes it's hard to follow your heart
Tears don't mean you're losing - everybody's bruising,
Just be true to who you are

Over and out.

Framtidsplaner, audition och rävar!

Vi har sakta knallat in i mars, och det verkar lite som om vintern plötsligt kom på att den faktiskt måste ta en sväng förbi London. I veckan har det varit jättekallt. Det har inte regnat på länge, men igår morse såg jag en frusen spottloska på vägen upp till busshållsplatsen, så det tog jag som ett tecken på att det var kallt. På samma väg stötte jag även på en räv. Klockan är alltså tjugo i sex på morgonen, jag går med raska steg till bussen, kommer till ett vägskäl och möter en livs levande räv. Den tittar på mig ett slag och traskar därefter ointresserat förbi, typ en meter från mina fötter. Saken är den att rävar är ganska vanligt i London. De lever mest på folks sopor och trasar sönder saker, vilket kan va jobbigt. Men min räv var snäll.

Jag sa ju att jag skulle på audition i veckan, men jag var inte där. Dels orkade jag inte, och så kunde ingen på jobbet hoppa in i mitt ställe. Dessutom skulle auditionjobbet innebära att jag flyttade till Tokyo, vilket i och för sig skulle varit spännande, men också jobbigt eftersom jag är så lång och stor och förmodligen skulle trampa ihjäl alla där.

Jag har sökt en del nya jobb för tillfället. Det vore kul att hitta på något annat, men å andra sidan så kommer jag inte vara kvar så länge i London. Sanningen är faktiskt att jag nu har ett datum då jag planerar att åka hem. Runt 1:a juni kommer mitt äventyr i London att vara över, då jag kommer hem till Karlstad och jobbar över sommaren. Dit är det tre månader, som kommer gå sjukt fort. Jag ska verkligen ta tillvara på den tiden och uppleva det London som jag har lärt mig att uppskatta. Fram tills dess hoppas jag på att kunna komma hem en sväng, och kanske få något besök från folk som vill besöka? Bor ju i en mycket trevligare lägenhet nu, där det finns gott om sovplatser :)

Nu ska jag gå och handla. Det är billigt att handla mat här. Det kommer jag sakna.

Rapport från nya lyan!

Då var det ett tag sen man uppdaterade, vilket jag ber om ursäkt för. Jag lever och mår bra och är frisk, så nu har vi det uträttat. Frida har flyttat hem och jag har flyttat vidare från mitt kära sydväst till norra London, till tre väldigt trevliga svenskar där jag numera bor i ett litet kollektiv i ett judekvarter, vilket kan bjuda på goda skratt. Att bo i kollektivet alltså, inte judarna. Har nu bott här i lite mer än en vecka och det känns väldigt bra. Frida är saknad, men det är även Gott&Blandat-påsar, och de kan jag ju leva utan, så det kommer nog gå bra!

Jag jobbar vidare med min förbannade yoghurt och är trött på det, men det får gå bra. Det gäller att fylla resten av tiden med trevliga saker. Det känns lite ljusare i hjärtat när man hör att folk pulsar i meterhöga snödrivor hemma, när man själv strosar med uppkavlad tröja och solbrillor nedför Oxford Street i femtongradig värme, omringad av fashionistor som hänger på London Fashion Week och känner sig allmänt cool.

Har under de senaste veckorna arbetat på en monolog som jag ska framföra imorgon på Victoria&Albert Museum här i London. De har en HBTQ-dag (Homo, Bi, Trans, Queer) med föreläsningar, utställningar och framträdanden, och genom en kontakt på Putney Theatre Company där jag spelade i januari, fick jag en liten plats på programmet. Uppgiften har alltså varit att skriva en 20 minuter lång monolog på engelska, om i princip vad jag vill inom HBTQ-ämnet, vilket har resulterat i några sidors text. Detta ska jag alltså framföra imorgon, och det ska bli spännande. Ska försöka få det filmat så att omvärlden får se :)
Imorgon kväll blir det utgång till klubben Heaven där vi ska se nya stjärnskottet Jessie J som är sjukt grym! Det ska bli kul!

På tisdag ska jag eventuellt på audition igen. Börjar pocka på så smått. Den här gången ska jag värma upp stämbanden och sjunga en truddelutt. Mer om det senare...

Ikväll blir det middag med kollektivet, och eventuellt en film och lite spel. Kycklingfilé och potatisgratäng står på menyn. Jag tror inte jag har ätit potatisgratäng sen den vi åt på studentbalen :O Om man räknar bort Janssons.

Puss och kram!

Brighton och Specialuppdrag!

I helgen var jag, Frida, Linn och Terese i Brighton över dagen. Simpelt, insåg vi, när det tog 45 minuter att åka dit och kostade £4,50 per resa. Tyvärr var det inte en sån där exemplarisk dag då man går och gottar sig i solen, äter Solero och säger: "Men hörrni, vi kunde ju inte ha VALT en bättre dag att åka till en kuststad på!" Vinden blåste liksom så att kinderna nästan fladdrade och det var sånt där regnigt, kristalligt duggregn i luften som trängde in i varenda por i ansiktet och varenda fiberpartikel i kläderna. Men inte hängde vi läpp för det! Det första vi gjorde när vi kom klockan nio på morgonen var att gå till närmsta H&M och köpa en extra tröja eftersom vi enträget bestämt oss för att det är vår nu. Därefter traskade vi gator upp och gator ner, in i små pittoreska butiker och marknadsgränder, och naturligtvis ut på Brighton Pier där allt var gjort av fett, socker och spelmaskiner, allt med ett salt stänk från havet. Mot kvällningen gick vi på måfå in på en café för att ta en kaffe. Cafét visade sig efter en stund vara svenskt, och bakom disken jobbade en svensk tjej som vi förvisso inte kände igen, men som hade gått mediaprogrammet på Sundsta-Älvkullegymnasiet i Karlstad, ett år över oss musikare på Sundsta-Älvkullegymnasiet i Karlstad. När vi senare sprang på en till Karlstadbo och gemensam vän på shoppingcentret i Brighton (en vän som visserligen också bor i London men som vi absolut inte visste var i Brighton samtidigt som oss) ville man liksom gå och sätta sig i ett hörn, slå armarna om sig och vagga fram och tillbaka. Särskilt jag, eftersom jag dagen innan hade träffat Jonatan från Oskarshamn och hans nya bekantskap Anna, som också visade sig vara från min lilla stad ovanför Vänern, och gått på (trumvirvel) Sundsta-Älvkullegymnasiet i Karlstad. Hela min årsförbrukning av förvåning har jag således gjort slut på i helgen, så nu ska jag sluta vara förvånad över saker och ting.

Igår var jag på ett litet specialuppdrag för jobbet. En viktig låda skulle levereras till en Mr Burton i Loughborough. Detta sa mig absolut ingenting, och jag åtog mig uppdraget som den pengagiriga man jag innerst inne är. När jag kvällen innan använder det fantastiska verktyget Google Maps inser jag att det ligger halvvägs till Leeds, vilket är en bra bit uppåt i England. Så jag fick mig en liten dagstur, som överlag var ytterst ointressant eftersom jag på tågresan upp satt mittemellan två fönster. Jag hade således en stor balk åt vänster och kunde därför inte se något av det vackra landskapet, och åt höger satt det en man i turban och skymde resten av sikten. När jag gick av på stationen i Loughborough hittade jag direkt en taxi som körde mig till företaget jag skulle till, jag lämnade paketet, taxin körde mig tillbaka till stationen och på tågresan hem somnade jag. Men jag fick se lite gröna kullar och massa stenhus, och jag fick en utomordentlig bild över perrongen i Loughborough när jag väntade på tåget hem, så jag är nöjd. Dessutom ska man ju inte gnälla när man tjänar pengar på att sova på ett tåg :)

Nu ska jag duscha, sen ska jag gå och lägga mig, för imorgon ska jag upp tidigt och sälja yoghurt faktiskt.

Flytt och judekalas!

Nu har det gått ett litet tag sen jag uppdaterade senast, och jag kan gott och väl förstå om ni tror att jag blivit förtappad och förslappad. Det har jag väl till viss del, men bara till det bättre enligt mig.

Livet traskar på, och alla de där praktiska sakerna som jag borde ta tag i skjuter jag lite på för att det kommer mer saker i vägen som antingen är mer brådskande eller roligare. Nu har jag och Frida bott i London i fem månader, och det är inte förrän nu som jag verkligen börjar njuta av min tid här. Frida har bestämt sig för att ta tag i livet, så den 16:e februari flyttar min kära roomie hem till Sverige igen. Detta innebär att jag också måste röra på mig, i och med att jag inte vill bo kvar i vårt tvillingrum med någon random snubbe som vår landlord hittat. Så det är prio ett för tillfället. Sen skulle jag söka nytt jobb också, men det får kanske vänta ett tag. I slutet av februari ska det tydligen finnas fler jobb dessutom.

I fredags var jag iväg till mina nyfunna vänner i Manor House till deras kollektiv "Judehuset", där vi åt och drack och lyssnade på min grymma party-lista på Spotify. Judehuset ligger i ett judekvarter, vilket är lite charmigt. Har nog aldrig sett så mycket korkskruvslockar på en och samma kväll. Har även börjat utforska Londons uteliv, vilket är ett mycket trevligt tidsfördriv, men ett mycket dåligt pengafördriv. Ett mycket bra pengafördriv är att gå på muséer, eftersom det är gratis, och det har jag faktiskt gjort en del nu på sistone, i och med att Frida ska åka hemåt och vill få sin kulturella kvot väl uppfylld innan hon åker tillbaka till Kil där det är mycket mindre troligt att man kan få gå och titta på äkta skisser av Da Vinci och sånt där.

Nu ska jag gå och sova, för imorgon ska jag ut på ett litet uppdrag med jobbet! Helt själv! Läskigt, men spännande!