First thing's first. Vaknade tio i sju i morse och kunde inte somna om. Klev upp, tog en dusch, fick liv i min bataljon och vi drog oss in mot Manhattan. Den där första blicken från tågfönstret. Där är den - the skyline. Vi skulle åka till Times Square. Inte för att ta turistiga bilder, utan därför att inte långt därifrån ligger lägenheten där jag ska bo. Det är sant! Lova och Bernie, två trevliga människor och framtida studenter på New York Film Academy, hade hittat en lägenhet som behövde förstärkning. Och där flyttar jag in i veckan. Helt sjukt awesome. Jag ska alltså inte längre bo på skolans eget boende, utan flyttar mig lite längre västerut på Manhattan, på 37:e gatan. Med eget space, och till och med en fucking tegelvägg. SÅ KARAKTERISTISK! SÅ! JÄVLA! GÖTT! (Bilder kommer snart)
Vi tog en tur till Times Square, gick nerför Broadway, förbi Empire State Building, köpte telefonkort, och fortsatte sedan längs Madison Avenue tills vi kom till huvudmålet för hela min resa; The American Academy of Dramatic Arts. Min första anblick av skolan jag ska tillbringa mina kommande två år på; helt fantastiskt än så länge!
Jag är så himla glad :)
___
First thing's first. I woke up at 6.50:am and couldn't go back to sleep. I got up, had a shower, woke my company up and we started our journey towards Manhattan. That first look from the train window. There it is - the skyline. We were going to Times Square. Not to take touristy pics, but to go to the apartment where I shall live. It's true! Lova and Bernie, two nice people and future student of New York Film Academy, had found an apartment there with a vacate room. I'm moving in this week. So awesome! So I won't be living at the dorms at the Academy anymore, but will move further west, on 37:th street. With my own space, and even a fucking brick wall. HOW CHARACTERISTIC? SO! FLIPPIN! NICE! (Pics coming soon)
We had a walk to Times Square, strolled down Broadway, past the Empire State Building, bought a new sim-card, and continued down on Madison Avenue until we reached the very goal of my trip; The American Academy of Dramatic Arts. I had my first look at the school where I'll spend my next two years; absolutely amazing so far!
En lång dag väntar. Det är strålande sol och vi ska ge oss in till Manhattan. Vi ska titta in hos en kompis lägenhet, besöka skolan och äta på Taco Bell. Och ta massa turistbilder.
För nu är vi här!
___
I'm here. A long day awaits. The sun is shining and we are soon heading to Manhattan. We're gonna pop in to a friends apartment, visit the school and eat at Taco Bell. And take lots of touristy pics. Because we're here!
Fuck produktiv vecka - jag har gjort allt hästjobb idag; tvättat alla mina kläder, rensat grejer, städat mitt rum och strategiskt radat upp det jag ska ha med mig på vardagsrummets soffa samt soffbord. Dansat lite till Lena PH, druckit saft, slagit i armbågarna överallt och bläddrat i gamla böcker som i princip tar språng ur byrålådorna och vill bli lästa (igen). Men jag känner mig med på noterna i alla fall. Och jag har vikt allting väldigt fint!
Mamma bjöd på sjukt fin middag på restaurangen 3 Kök i inre hamn. Om man är i Karlstad bör man åka dit. Jag fick, på riktigt, lödder med i min huvudrätt. Och det var gott. Då vet man att det är bra.
Imorgon bitti kommer den stora prövningen - att få ner denna perfekt uppradade massa i fyra väskor, på en totalvikt av 70 kilo. För det är vad mitt liv väger. Som jag imorgon klockan 18 drar med till New York City. Vid lunch imorgon lämnar vi det sensomriga Karlstad.
DAMN, vad sjukt det är egentligen. Fan, vad sjukt!
___
Fuck productive week - I've done all the hard work today; washed all my clothes, done some sorting out in my room, cleaned it, and strategically put all my stuff up on the sofa and table in the living room. Done some dancing to Lena PH, drank some squash, hit my elbows in every damn corner in the apartment och flickered through old books that practically's been jumping me from out of the drawers, wanting to be read (again). But I feel right on track at least. And I've folded everything very neatly! Mum bought us dinner at the Restaurant 3 Kök in the inner harbor in Karlstad. If you ever visit, pay them a visit too. I had, seriously, foam as a part of my main course. And it was tasty. Which says a lot. Tomorrow morning holds the big challenge - fitting this massive pile of clothes and junk into four bags, at a total weight of 70 kilograms. Because that's the weight of my life. Who I tomorrow at 6:PM bring to New York City. We leave sunny Karlstad at lunch. DAMN, it's sick. So sick!
Okej, hur craycray känns inte livet? Idag kom det första, riktiga stinget. Realismens lilla gadd ba BAM! Rakt i hjärtat. Det stack till när jag gick och plockade saker på mitt rum, saker som jag ska ha med mig. Idag har varit en sån där dag då man kommer på sig själv med att sitta och pyssla med någonting och man vet inte varför. I själva verket var man påväg att leta efter någonting annat, drog ut en byrålåda och där låg det ju massa andra saker som är bra att sortera.
På söndag flyger vi till JFK från Oslo, Gardemoen. Klockan 18 går flyget, klockan 20 är vi framme, -6 timmars tidsomställning + 8 timmars flygresa. Vi ska hitta till vårt boende, en liten lägenhet i Long Island City, i området Astoria. Där ska jag äta något riktigt jävla flottigt, sen ska jag sova. För på måndag börjar allvaret. Min första dag på Manhattan. Here I come!
___
Okay, how craycray is life? The very first sting of reality hit me today. Straight in the heart. It stung me as I was fiddling with stuff in my room, stuff I shall bring. Today's been one of those days where you catch yourself fiddling with something and you don't know how you ended up doing it. As a matter of fact, you were actually looking for a certain object, but while looking for it, you found something else and ended up extremely occupied by it. On Sunday we're flying to JFK, from Oslo, Gardemoen. Departure's at 6:PM, arrival's at 20:00 PM, -6 hour difference + 8 hour flight. We shall find our accommodation; a small flat in Astoria, Long Island City. There I shall eat something extremely greasy, then go to bed. Because shit's getting real on Monday. My first day on Manhattan. Here I come!
Är jag död? Nej, vad tramsigt. Har jag inte haft tid att sitta vid datorn under hela sommaren? Jo. Har jag helt enkelt skitit i att blogga? Japp!
Det har varit fina månader i Sverige, med jobb och semester och sommar och sol. Men framförallt med förberedelser. På söndag (UTROPSTECKEN!) flyttar jag till New to the god damn grand-slammin' brow-tweezin' mega-munchin' flip-stickin'York. Jag ska börja på The American Academy of Dramatic Arts. Packa livet i tre väskor och försöka verka oberörd när vi ser Manhattan för första gången på väg från JFK Airport. Köpa stora hattar och ännu större Starbucks-lattar. Bli tjenis med han som säljer bagels på hörnet vid 30:th and Madison. Ta kort på en gatuskylt på Broadway och sen ha den som header på Facebook och tycka att det är skitcoolt trots att man kan hitta 536 miljarder likadana bilder på Google. Typ så. Jag tänker blogga frekvent och frenetiskt om intryck, smaker, dofter, människor, ågren och glädje, så att skallen inte spricker av överbelastning. Jag välkomnar mig tillbaks till cybervärlden. Tack!
___
HI!
Am I dead? No, silly. Did I spend no time at the computer all summer? I did. Did I just not bother to update my blog? Damn right!
It's been a good couple of months in Sweden, with work and holidays and rain and shine. But mostly preparations. On Sunday (EXCLAMATION MARK!) I'm moving to New to the god damn grand-slammin' brow-tweezin' mega-munchin flip-stickin' York. I'm gonna attend The American Academy of Dramatic Arts. Wrap my life up in three suitcases and act cool as I see the Manhattan for the first time on the way from JFK Airport. Buy big hats and even larger Starbucks lattes. Make friends with the dude selling bagels on the corner of 30:th and Madison. Snap a pic of a Broadway sign and use it as a header on Facebook and freak out even though you can find 536 billion similar pics on Google. Kind of. I shall blog frequently about impressions, flavors, scents, people, anguish and joy, so my skull wont burst to bits due to overloading. I welcome myself back to cyber space. Thank you!
Så jag kom hem från London på torsdagseftermiddagen och åkte sen över sex dagar senare igen. Varför detta flängande? För att det känns bäst. Det är skönt att vara hemma och kunna fokusera på nästa audition och spara alla pengar som går. När jag nu reste till London igen så hade försommaren verkligen kommit. Amen mums asså. Fett skönt! Den här vackra dagen tog jag mig ur sängen och hoppade på District Line ut till Chiswick, ett väldigt fint område i västra London. Parkerna var gröna, träden blommade och människor åt sin lunch i gräset. Här ligger Arts Educational Schools, eller ArtsEd som det förkortas. Vilket läge.
Jag klev bara in och tänkte: nej. Jag vet inte varför. Någonting kändes bara inte rätt. Jag intalade mig själv att jag var larvig och tänkte att jag naturligtvis ska göra mitt allra bästa på min audition och riktigt känna efter under dagen. Skolan är trots allt en mycket fin skola som huserar många elever i olika inriktningar. Det var stora byggnadsställningar runt om skolan och mycket buller - Andrew Lloyd Webber hade just skänkt 4,5 miljoner pund att rusta upp skolan; det är musikalkungens skola nämligen. Inte undra på att man snubblade över musikalartister i korridorerna.
Den här kursen på skolan inriktar sig mycket på film och kamera, för att riktigt förbereda sina elever för dagens industri, där nästan 70% av en skådespelares jobb sker på skärmen. Vi värmde upp med världens klistrigaste ramsa som suttit på hjärnan ända sen dess. Scrolla ner och kolla in min Youtube-vlog och få ett smakprov! Jag gjorde min audition för två trevliga damer som gav mig insider tips på hur jag kan låta ännu mer engelsk (hemlis!) och det var det. Och det var just det. Det. Det är lite tråkigt att det börjar kännas så - Det var det. Det ska ju mer kännas såhär: GAAAAAWOHOOOOO! Så som det gjort på andra auditions.
När jag åter kom hem till Sverige hade jag fått ett brev från LAMDA som jag gjorde audition för i Mars. De sa tack, men nej tack. På måndagen efter fick jag ett brev från ArtsEd. De sa tack, men nej tack.
BAM. Skolorna i London stänger sina dörrar för mig, och jag undrar naturligtvis varför. Och inget får man veta. Hur som helst så tar jag fler och fler steg närmre New York för var dag som går. Tänk om det blir det i slutändan? Scary!
___
So I came home from London on Thursday afternoon and then went over six days later again. Why this bustle spirit? Because it's for the best. It's good to be home and be able to focus on the next audition and save as much money as possible. When I traveled to London again, early summer had really arrived. Yummy mummy. Really nice! This lovely day I crawled out of bed and jumped on the District Line to Chiswick, a very nice area in West London. The parks were green, the trees bloomed and people had their lunch in the grass. Here lies the Arts Educational Schools, or ArtsEd as it is abbreviated. Nice location.
I just stepped in and thought: no. I do not know why. Something just did not feel right. I told myself that I was silly and that I would of course do my very best at the audition and feel the vibe throughout the day. The school is after all a very nice school that houses many students in various specializations. There were huge scaffolding around the school and very noisy - Andrew Lloyd Webber had just donated 4.5 million pounds to renovate the school, since it's actually his schools. No wonder I stumbled over musical artists in the hallways.
This course at the school focuses a lot on film and camera, to properly prepare their students for today's industry, where nearly 70% of an actor's job is on the screen. We had a warm-up with the stickiest chant in the world, it's been stuck on my brain ever since. Scroll down and check out my YouTube vlog for a taste of it! I did my audition for two nice ladies who gave me insider tips on how to sound even more English (secret!), and that was it. And it was just that. It. It's a bit sad that it's starting to feel like that - That was it. It is supposed to feel more like this: GAAAAAWOHOOOOO! As it has at the other auditions.
When I came back home to Sweden, I had received a letter from LAMDA where I auditioned in March. They said thanks but no thanks. On the following Monday, I received a letter from ArtsEd. They said thanks but no thanks. BAM. Schools in London are closing their doors at me, and I wonder why, of course. And I don't get any feedback. So for each day, I'm taking one step closer to New York. What if it's New York in the end? Scary!
På min lilla Londonresa den här gången skulle jag hinna med två auditions. Igår avverkade jag en rolig och produktiv dag på Central, och idag tog jag mig glad i hågen till Kings Cross och Central Saint Martins College under University of the Arts. Här huserar nämligen Drama Centre, en svenskt grundad dramalinje som producerat Pierce Brosnan och Colin Firth, bl.a. Åh vad trevligt, tänker ni. Det tänkte jag också.
Tidigt på morgonen samlades vi, en skara drömmande skådisar, för att gå in och exploatera oss för panelen i det lilla konferensrum där våra auditions ägde rum. Jag läste två monologer, som vanligt en Shakespeare och en modern text, varpå vi allihop fick vänta i tre timmar på resultatet som skulle annonseras via en lista som sattes upp på dörren till konferensrummet senare på eftermiddagen. Old school. Där hittade jag mitt namn, och det betydde att jag fick stanna kvar på andra delen av auditionen, där det var meningen att jag skulle träffa lite fakultet från skolan och jobba med en av mina texter. Vilket jag gjorde minst sagt. Eller kanske dissekerade vore ett mer passande ord.
Ja, kära nån, vilket liv det blev i det lilla konferensrummet. Det var min första audition som jag blivit tillsagd fyra gånger för att jag talade för fort, korsförhörd om min karaktär Benedikt och även liknad vid en sköldpadda. För er som vill ha en mer utvecklad redogörelse av denna händelse kan scrolla ner och kika på min Youtube-vlog angående just detta. Men allt som allt så var det en trevlig dag, trots att jag åkte ut efter denna del av auditionen. Men what the heck liksom. Jag gjorde mitt bästa! Som alltid.
___
At my little London trip this time I was going to fit in two auditions. Yesterday I had a fun and productive day at Central, and today I went, beaming like the sun, to Kings Cross and Central Saint Martins College under the University of the Arts. They house the Drama Centre, a Swedish based drama school, which has produced Pierce Brosnan and Colin Firth, among others. Oh, that's nice, you say. Yeah, me too.
We gathered early in the morning, a bunch of big-dreaming actors, to exploit ourselves for the panel in the little conference room where the audition took place. I read two monologues, my usual Shakespeare and modern one, after which we had to wait three hours for the result which would be announced through a list on the door later that afternoon. The old-school way. My name was on it, which meant that I was recalled to the second part of the audition, where I was to meet with some of the fackulty to work on one of my speeches. Which I did. Or dissected it, perhaps would be a better description of it.
Oh dear, what went down in that conference room. It was the first audition where I have been told off four times for speaking too fast, examinated about my character Benedick and also compared to a tortoise. For those of you who want a more detailed review of this can scroll down and check out my vlog-post on Youtube about this. But all in all I had a great day, even though I was cut after this second part of the audition. But what the heck. I did my best! As always.
AMDAAADARADALAMDA! Så låter det om man snabbt och högt rabblar de fyra skolor jag nu hunnit avverka på min stora audition tour. Sammanlagt gör jag audition för åtta skolor, och för de som kan räkna så är jag således klar med hälften. Nästa skola på listan var Central School of Speech and Drama - denna mystiska skola i nordöstra London som jag tills nu vetat så lite om. Reste från Göteborg där jag träffade både Linnescha och Snibben innan jag flög över till den lilla ön som är Storbritannien. Klockan nio på tisdagsmorgonen skulle jag vara redo på Central för min auditiondag, och vilken dag det blev sen! Dagen på Central var som en dag på skolan. Vi började med en snabb uppvärmning där vi gjorde såna där typiska teatergrejer som att låtsas vara träd och sånt. När man tänker på att det är det jag kommer spendera hundratusentals kronor i studiekostnader på, så kan man börja skratta. Men ack, så viktigt det är. Efter det hade vi en workshop där vi sjöng och gjorde övningar, varpå vi fick läsa våra monologer. Efter det var det lunch innan vi blev återkallade till salen där vi börjat. Där fick man veta om man var fri att gå, eller om man skulle stanna kvar. Jag blev ombedd att stanna kvar. Vi fick gå upp och träffa dramalärarna igen och jobba med våra texter ur lite nya infallsvinklar, och även jobba med varandra. Tadaaa. That's it.
Jag gick inte vidare. Fick besked inte så långt efter min audition. Det var synd, för jag gillade verkligen Central, jag blev positivt överraskad av denna lilla pärla i Swiss Cottage, kunde verkligen se mig själv växa och utvecklas där. Tråkigt. Men sånt är livet, ey!
___
AMDAAADARADALAMDA! That's how it'll sound if you babble the four schools I've auditioned for so far on my big audition tour. I'm auditioning for eight schools in total, and for those who know their maths, you realize I've come halfway. Next school on the list was Central School of Speech and Drama - this mystical school in northwest London I've known nothing about until now.
I traveled from Gothenburg where I met both Linnescha and Snibben before I flew to the little island that is Britain. I had to be ready for my audition at Central at 9AM the following day, and what a day it was!
The day at Central was a day at the school, on the course. We started out with a quick warm up where we did those typical acting exercises, like pretending to be trees. Realizing that this is what I'll be spending my precious moolah on, it does trigger some laughs. But oh, the importance of it. After the warm up we had a workshop where we sung and did further exercises, and then we did our monologues. Then followed lunch before we all gathered to find out who could go home and who should stay. I was asked to stay. We got to see the drama teachers again to work further on our speeches, and work with each other. Tadaaa. That's it.
I was not recalled after this.
I got the results not too long after my audition. It was a shame, because I really liked Central, I was pleasantly surprised by this little gem in Swiss Cottage, I really could see myself grow and develop there. Too bad. But hey, that's life!
För två år sen låg jag i gräset i Finsbury Park nästan varje dag efter jobbet (slutade klockan 11 på förmiddagarna) och insöp B-vitamin och dödade jobbiga myror som kröp upp på min filt. Det känns lite som ett skämt när man ser hur vädret har varit i år. Screw global warming liksom. Men om man ändå är en sån ursvensk typ som jag så kan man ju lika gärna utnyttja detta väder till det bästa? Jag och familjen åkte upp till släktingarnas stuga i Transtrand, strax nedanför Sälen, och spenderade påsken där med god mat och massa skidåkning. Jo, det var rätt perfekt nu när jag tänker på det!
___
Two years ago I was lying in the grass in Finsbury Park almost every day after work (I got off at 11am) and absorbed vitamin B and murdered annoying ants who kept on crawling on to my blanket. It feels like a joke in comparison to the weather this year. Like, screw global warming. But since I'm such a typical Swede I figured I might just cherish this weather! Me and my family went up to some relatives in Transtrand, just below Sälen, and spent Easter with nice food and lots of skiing. Yeah, it was perfect come to think about it!
Okej, så förstå detta. Att pendla är ingen konstighet - många pendlar. Jag har pendlat ofta, till jobbet, till skolan och det är många som gör. Men just nu pendlar jag till London. Det börjar bli lite jobbigt. Särskilt när man känner sig glad över att åtminstone få komma bort från snön och kylan i Sverige för att sen mötas av freaking snöstorm på Stansted. MEN SYND VORE VÄL ATT KLAGA!? Tänk på de svältande barnen i Afrika.
Det som började med en ganska slaskig, kall och grinig kväll omvandlades sen till ren och kär glädje när man möttes av Länn och Pete som tog emot en i ett blåsigt Elephant&Castle. Nästa morgon var humöret på topp, som sig bör på självaste auditiondagen. Idag gjorde jag en visit på London Academy of Music and Dramatic Art i västra London, där jag exponerade mig själv för auditionpanelen. Idag gick det okej, men inte mer än så. Alla ord och känsloyttringar satt där de skulle, men jag kände inte riktigt att jag nådde ut den där sista biten. Som att jag tänkte för mycket istället för att vara. Synd. Men helhetsintrycket av både audition och skola tyckte jag ändå var bra. Alla var assnygga också.
Jag och Linn träffade gamla vänner och sen åkte vi hem till Pete där vi bodde och drack billigt vin på tetrapak som sen läckte i hela min väska när vi skulle smuggla med den till stan. Vi tog en snabb tur förbi Vapiano's och träffade några gamla kollegor innan vi drog vidare till G-A-Y Late där alla kom in utom Linn (för vilken gång i ordningen undrar jag?). Istället gick vi till någon random, asstor klubb i Covent Garden och shakeade rumpan innan vi tog bussen senare på natten till flygplatsen. Vi sov på bussen, flyget och tåget. OCH vi såg Glenn Hysén på Göteborg Central och jag smygfotade både med ljud och blixt (jävligt smart).
___
Okay, so get this. To commute is normal - a lot of people commute. I have often commuted, to work and school, and many people do it. But right now I commute to London. It's starting to get annoying. Especially when you feel enlightened to at least get away from snow and cold in Sweden and then be greeted by a freaking blizzard at Stansted. BUT WHY COMPLAIN!? Children are starving in Africa.
What started out as a pretty slushy, cold and grumpy night turned into delirious joy when Länn and Pete met me at a windy Elephant&Castle station. Next morning my mood was peaking again, as it should on the vert audition day. I visited the London Academy of Music and Dramatic Art in west London, where i exposed myself to the audition panel. The audition went okay, but not more than that. Every word and emotional outburst were there, but it just felt like I didn't reach out that last bit. As if thinking too much rather than being. Shame. However, the whole impression of audition and the school, was good. And everyone was gorgeous.
Me and Linn met old friends and then we rushed to Pete's place and drank cheap wine in a tetrapak that leaked in my entire bag and soaked all my stuff when we tried to smuggle it into town. We had a quick visit at Vapiano's and met some old collegues before we went on to G-A-Y Late were everyone got in except Linn (for the 1000:d time). We ditched that place and went on to a huge, random club in Covent Garden where we shook out booties until we took the bus to the airport later that night. We slept on the bus, flight and train. AND we saw Glenn Hysén at Gothenburg Central and I paparazzied him with both sound and flash switched on (really smart).
___
Glenn
Glenn gives me the evil eye
Linn's ear can look like the number 7, but mirrored.
